En regression handlar inte om att hypnotisera, utan att komma i ett fullständigt avslappnat tillstånd. Berndt ber mig att ta djupa andetag och för varje gång jag andas ut känner jag att varje kroppsdel blir tyngre och tyngre. Det tar inte lång tid förrän det känns som om min kropp sjunkit in i britsen som jag ligger på. Berndt ber mig att fokusera på min andning och berätta vad jag ser. Det första som händer är att jag attackeras av färger som strömmar emot mig. Till slut kan jag se mig sväva ute i tomma intet. Jag känner mig rädd och orolig, men vet inte varför.

Jag är fullt medveten om Berndt som sitter bredvid mig, likaväl som fåglarnas kvitter utanför fönstret, ändå befinner jag mig så långt borta. Plötsligt framträder en svart kvinna i femtonårsåldern. Hon är nervös för något och hon går på en strand. Samtidigt känner jag hur det svala vattnet kyler ner mina fötter. Jag går upp mot några hyddor som ligger ovanför. Där sitter min far tillsammans med två andra krigare från grannbyn. Jag

Nästa bild som dyker upp i mitt huvud är Nimba liggandes på en bädd omgiven av byns kvinnor. Plötsligt känner jag en extrem smärta i magen och vid närmare titt ser jag att "Nimba" är mitt under en förlossning, en minst sagt plågsam sådan. Barnet är felvänt och "Nimba" klarar inte utav smärtan utan dör i barnsäng utan att få hålla sitt barn i famnen. Uppifrån kan jag se "Nimbas" själ lämna hennes kropp och sedan när barnet ger ljud ifrån sig slappnar hela min kropp av och Nimba kan lämna jordelivet i frid med vetskap om att hennes barn mår bra. Så var det dags för nästa syn. Denna gång var jag femårige Joshua som sprang omkring på en äng och grät. Berndt frågar varför Joshua gråter och jag berättar att jag letade min fars klocka som jag lånat och tappat bort. Jag vågar inte gå hem utan den. Meningen med den synen vet jag inte men den tog slut där.

I nästa syn var jag en hemlös man på slutet av 1600-talet som befinner sig på en galgbacke. Han är omringad av folk som är glada medan han själv gråter. På andra sidan kullen uppdagas en skrinda där den dömde står fastbunden. Berndt frågar vem jag är och vem mannen i skrindan är. Svaret blev att jag heter James och mannen som ska hängas heter Charles, min bror. Vi var på en vandring mot Manchester för att söka jobb. Vi hade inga pengar så vi tiggde eller stal mat. Det var precis det som hände den dagen. Charles var hungrig och kunde inte motstå bagarens nybakta bröd.

vet att det är en av dem som jag är utsedd att gifta mig med. Ett knyte står redan packat med mina tillhörighet-er. Tillsammans med dessa män beger jag mig på en fyra dagars vandring till den by som skall bli mitt hem. Berndt frågar vad jag heter. Utan att tveka säger jag "Nimba" och mannen jag skall gifta mig med heter "Zavad".

I tumultet föll bagaren över sin egen kniv, och Charles blev dömd för mord. Jag bevittnade Charles hängning och svor vid hans liv att jag skulle nå vårt gemensamma mål. Jag tog mig så småningom till Manchester och tog jobb som lastare åt en grossist. Detta liv fick ett lyckligt slut. Grossisten testamenterade sin firma till mig och jag dog som en förmögen man.

Efter detta liv återupplevde jag inga fler, istället tog min morfar som gick bort för ett par år sedan kontakt med mig. Vi pratade om ouppklarade familjeangelägenheter som ingen annan än vi vet något om. Tillsammans skrattade vi och grät och han berättade hur mycket jag betyder för honom. Ett perfekt men dock känslomässigt avslut på min resa tillbaka i tiden.

Jag har mycket kortfattat försökt redovisa min upplevelse som tog cirka två timmar. Känslorna är obeskrivliga och alla detaljer är omöjliga att få ner på papper. Detta är något man måste uppleva själv för att överhuvudtaget kunna förstå. Ändå cirkulerar många frågor i huvudet på mig. Kan verkligen fantasin spela så konstiga spratt? Vad är det jag har gjort egentligen? Är detta teoretiskt möjligt? Det känns ju så verkligt men ändå overkligt. Jag tvivlar starkt på något som jag sett med egna ögon... det är inte likt mig. Frågorna är många, Berndts svar är enkelt: - Svaren på dina frågor finns inom dig.

ERIKA JOHANSSON